6 år av saknad
Idag va de 6 år sen min tränare dog. 6 långa år av saknad. Låter kanske konstigt att man är så ledsen över sin tränare men han va en del av mig. Han va som min extra pappa, en av mina bästa vänner. Vi kunde prata om allt. Han va min tränare från att jag var 7 år gammal tills han dog, alltså 14 år. Det är lång tid det. Han hade jämt så höga krav på mig på planen men de va för han visste hur mkt bättre jag kunde. Han kunde bli så besviken på mig vissa stunder men sen helt lyrisk över mig nästa stund. Sen han dog har inte fotboll varit roligt längre, jag har försökt börja spela igen flera ggr men motivationen finns inte. Jag har alltid varit sån att jag vill ha mkt boll och fördela spelet över hela planen, alltid skrikit och hörts för jag vill ha boll. Nu när jag spelar gömmer jag mig, får jag en passning får jag panik för jag vet inte hur jag ska göra. Kan knappt slå en passning och allra mindre dribbla som alltid varit en lätt grej för mig. Jag förstår inte. Dog min största kärlek när han dog??!!
Jag saknar honom så fruktansvärt mkt. Vissa nätter drömmer jag om honom och matcher eller cuper vi ska spela men sen när jag vaknar blir jag så ledsen för jag vet att de aldrig kommer slå in eftersom han är borta för alltid. Det är helt ofattbart och orättvist. Jag önskar det aldrig hade hänt!
