Livet som tvåbarnsmor

Varför?! Hur kommer de sig att de gick så snabbt?? Varrför va jag inte förberedd??
Dagen jag fruktat i 11 år kom så otroligt fort. Alldeles för fort o jag hann inte me. Du börja må så dåligt så plötsligt, utan förvarning liksom. Du börja halta men vi trodde inte de va nå allvarligt, du va ju ändå gammal. Men när du sluta äta förstod vi att ngt va fel, du har alltid ätit som en häst. Men så allvarligt trodde vi inte de va. På natten börja du skrika o flämta som en galning. Jag kunde inte sova o skulle upp tidigt o jobba. Hade jag vetat att de va din sista ´natt hade jag aldrig lämnat dig. Men du va ju så valpig så jag hade inte en aning om vilken väg du hade framför dig.

Vi gick till veterinären på eftermiddagen, du verka må så mkt bättre o studsa runt. De kolla lite på dig o vi blev skickade till ultuna för vi behövde göra ultraljud o röntgen. Men de trodde de va livmodersinflammation.. Va nu de innebar. Väl på ultuna gick allt snabbt, alldeles för snabbt. Vi kom dit 15.10 och 18.00 va allt över. Du va så himla duktig under alla prover o röntgen o allt. Va så himla stolt över dig. Min lilla bebis som va så duktig. Du ville sitta i mitt knä hela tiden o du pussa på mig massa. På ngt sätt visste du nog ändå. Jag fick fatta de svåra beslutet på 20 min. Skulle du leva o genomgå en operation som inte va säker att du skulle överleva eller bli bättre av den och dessutom väldigt dyr eller skulle du få somna in och va fri på andra sidan me nicci. De va sjukt svårt o jag kunde inte sluta gråta. Jag ville inte besluta. Du har alltid varit min bebis, o kommer alltid va de. Jag e otroligt ledsen men jag valde att du skulle få somna in. Du va ändå 11 år o nästan blind o döv. Du hade inte mkt till liv tyckte jag men ändå ville jag ha dig kvar. Jag ville inte överge dig. Jag hoppas du förlåter mig och att du har de bra me nicci nu. Jag kan inte ens beskriva hur mkt jag saknar dig. När du somna in i min famn va de värsta jag varit me om, jag ångrade mig o ville ha dig tillbaka men de va försent. Nu har de gått 4 dgr o jag vet fortfarande inte om jag tog rätt beslut. Jag saknar dig min älskling. De e så tomt utan dig. Ingen som hoppar o skäller när jag kommer hem. Jag gick dit me en hund men kom hem med ett koppel. De e så fruktansvärt orättvist. Du skulle inte dö än. Jag va inte redo.
Jag har inte gråtit mkt sen i tor för de går inte. Jag saknar dig massa men tror inte jag förstått riktigt ändå att du för alltid e borta. Jag har sysselsatt mig till max för o inte tänka på dig men jag drömmer om dig hela tiden. Så fort jag blundar så e du där. Jag önskar verkligen du kunde va hos mig. Jag känner mig jättekall som inte gråter massa men de kommer kanske me tiden. Min lilla älskade valp, varför togs du från mig?!