Livet som tvåbarnsmor

Glad som man va för att äntligen få åka till Denver så åkte jag tidigt till flygplatsen så man kunde gå o kolla lite i taxfree. Tur att jag va tidigt för det visa sig att det skulle va en dag me stora problem. När jag skulle checka in så har dem massa säkerhetskontroller så klart men extra mkt till usa. De kolla mitt pass o biljett o ställde massa frågor. Då visade det sig att jag inte får åka för min biljett tillbaka e inte inom 90 dgr vilket det måste va när jag inte har visum. Ingen som berättat det för mig, ska tydligen resebyrån göra men icke sa nicke. Panik panik... Får gå till deltas kontor för att boka om biljetten, får veta att det kommer ta minst 30 min innan det går. Nu börjar jag känna mig lite stressad. Fick sitta ner o vänta så passa på att köpa en bok, ps jag älskar dig. Ska tydligen va bra. Gick tillbaka till kontoret o nu va allt fixat, jippie nu kan jag åka. Ja men eller hur. Det kunde jag inte alls. Nu va mitt baggage för tungt. Fick bara ha me 23 kilo i väskan o jag som hade 29 kilo. Trodde man fick ha 46 kilo. Tur jag packa om då 5 gånger för annars hade den vägt ännu mer. Men nu uppstod det ju stora problem. Mitt handbaggage va fullt så hur skulle jag få bort 6 kilo. Panik igen.. Vi fick tag på en plastpåse som de stoppar in barnvagnar i, ha ha. Fick proppa den me kläder o sen massa tejp på, såg lite roligt ut men va gör man inte.

Så äntligen på planet. Fick sitta bredvid en blond tjej som såg ut o va i min ålder. Det va hon oxå, hon hette Maria o va 28 år. Hon skulle till Minneapolis o hälsa på släktingar i 3 mån. Vilket sammanträffande. Vi hade det supertrevligt hela resan så det va skönt. Dock va det ännu ett problem på planet. Man ska fylla i nå papper om vart man ska bo o sånt. Måste ange en adress där man ska bo. Shit fucking helvete. Jag hade ingen adress till Jeannie o Jeff. Hur fan skulle jag göra nu då. Flygvärdinnan sa att jag måste ha en adress för att komma in i landet. Men hur skulle jag få tag i en dator el telefon när jag sitter på 10 000 meters höjd. Nu va jag verkligen skräckslagen. Varför gick allt fel idag? Jag kunde inte sluta tänka på hur jag skulle lösa detta. Gjorde en chansning o skrev jeannie o littleton. Hoppades att ingen skulle kolla på det. När vi kom av planet o skulle gå till tullen blev jag spyfärdig o svetten rann, va skulle hända me mig nu?? Tänk om de trodde jag va terrorist el nått. Va nästan så jag ville vända hem igen. Kom till en kille som verka trevlig. Fick lämna fingeravtryck o berätta varför jag va där o hur länge jag skulle stanna. Fick visa biljetten hem. Hoppas han inte kollar adressen. Snälla gud tänkte jag. O tack o lov så gjorde han inte det. Jag kom igenom, tjoho.
Nu va det bara att vänta på flyget till Denver. Satt vid gaten o vänta men inget hände så jag gick upp för att kolla, då hade dem bytt gate helt plötsligt. Atlanta flygplatsen e inte liten om man säger så. Panik igen... Helt otroligt. Fick springa o ta tåget till gaten jag skulle till. Kom fram precis när de börja boarda, tur det. Men nu borde det väl va slut på alla problem, men nej då. Väl i Denver så kunde jag inte hitta mitt baggage. Det va oxå en stor flygplats så jag sprang runt runt som en yr höna. Folk skicka mig fel hela tiden. Nästan så jag satte mig ner o gav upp. Orka inte mer. Till slut hitta jag min väska o då skulle jag hitta Jeannie där, verka helt omöjligt ju. Men så plötsligt kom hon gåendes. Tror aldrig jag varit så glad att se någon. Vi åkte hem till henne o Jeff o satt o prata i flera timmar. Drack lite vin oxå. Nu hade jag varit vaken i 48 tim så va rätt slut. Vinet gjorde väl sitt oxå.